vart ska man börja .... En fredags morgon när vi ska sätta oss i bilen så möts jag av en blick som får mig ledsen & upprörd. Min bil sönderslagen. men men ... matriellt ting ! (men så kränkande och så mkt bortkastade pengar för att laga) helgen går, tills det blir tisdag. Får ett otäckt besked om att min lilla lillebror har voltat med bilen på väg till sitt arbete. Han lever. Bilen totalkvaddad. Matriellt ting, återigen. Min bror lever & inga bilar i världen kan få det att betyda lite. Mitt i allt detta, så väntas en rättegång (där jag ska vittna) som ställs in i sista sekund för den åtalade inte vill infinna sig. Under tiden så ska jag dessutom försöka få fason på mina känslor. O vem skulle jag vara utan mitt känslokaos? Hela jag är en känsla, så skör & kraftfull.
 Jag längtar "hem" till han. Jag valde och lämna, mkt som orsakat det, men ack va jag längta tillbaka. Att försöka reparea detta under tiden som alla bilar skadats, så går det upp ett ljus för mig.

---

Små bitar faller sakta på plats. En halv dag i taget tar vi. För vad har man bråttom till ? Min dotter är på väg att bli en stor tjej, är fullt medveten om allt. Hon börjar bli en stor del av mitt liv. Hon är mitt ALLT, men , Wilja i sig börjar ta plats som en egen individ ! Och hon måste få plats, med stor marginal.